Det var verkligen precis så underbart bra igår som jag hade föreställt mig. En sjuk liten dröm jag haft i några år nu blev verklighet, när det band jag har lyssnat på överlägset mest de senaste 3 åren, kom till lilla Norrköping och spelade. Vissa förstår inte tjusningen med BWO, vissa fattar inte ens hur man kan stå och klappa händerna när Rolinski lyfter upp mickstativet och försöker få till en allsång. Många förstår heller inte hur man kan tycka om deras musik. Men då låter jag dem få fundera vidare på det. För jag är minsann ett riktigt fan och det tänker jag vara i många år till.
  Jag måste först och främst säga att det var en helt underbar dag vädermässigt igår också, det kunde knappast varit bättre! Det regnade lite på dagen men ju närmare konserten det kom desto finare blev det. Jag, Jorunn och Jullan gick en sväng på stan innan vi drog till Vasaparken där en av deras gamla klasspolare skulle uppträda. Men tänka sig, där stod ju faktiskt en gammal klasspolare till mig också och sjöng. Mycket trevligt, men sedan var de tvungna att gå. Då kom Carro och gjorde mig sällskap tills konserten började. Vi snackade om allt mellan himmel och jord innan vi såg skymten av Rolinski. Visst var det inte lika spännande som första gången vi såg och träffade dem, men man känner fortfarande att hjärtat dunkar några slag snabbare när den lille göteborgaren med guldlockigt hår visar sig. I min hemstad också.
   Efter konserten som var av det kortare slaget så begav vi oss backstage för att prata med dem. Kanske få någon autograf. Alla tre kom ut och där stod jag och Carro bland 10-åriga tjejer och deras mammor. Vi fick våra autografer - till och med kramar av de tre - vilket kändes jätteroligt. Dessutom fick vi känslan av att BWO kände igen oss. Och Martin, han gjorde sitt bästa för att fixa till en bild, men det gick inte så värst bra. Innan vi gick frågade jag Martin vad han tyckte om Norrköping. "Det var faktiskt kul", sa han. Yay, tänkte jag. Men glömde fråga vad han menade med "faktiskt"... ;)

Efter detta slöt jag upp med Erika, Mirela, Milla och Ajla. Senare även med Millas kille, Julia och hennes kompis. Vi såg på fyrverkerierna Göteborg tävlade med och som seriöst var i en klass för sig. Inte för att jag sett alla fyrverkerier iår men för att jag vet att Gbg alltid är bäst. Haha. Efter mycket om och men bland marknadsstånd och fullt folk så lyckades vi ta oss upp till Tullen där Ajla gick sin väg och vi andra vandrade vidare hemåt. Mirela klagade på sina skor och jag snackade med Erikas kompis. Det var en kul hemgång. :)

Detta var, faktiskt, bland de roligaste dagarna denna sommar. Om inte den roligaste. Hursomhelst blir ordningen i mitt liv återställt imorgon då vi sätter igång på riktigt med lektionerna på DeGeer och edssutom blir min plånbok lite tjockare i och med att lönen kommer.
  Nu måste jag försöka lokalisera min förlorade miniräknare, som på något sätt har blivit lost i mitt rum. Hur det nu har gått till.