filosofen Jagger
Idag fick jag inte som jag ville. Jag ville gå en sväng på stan med Erika, äta lite Spicy Hot mat och och njuta av de sista skälvande timmarna som skolfri.
Chefen ringde halv 12, ville att jag skulle jobba. Trodde jag låg och sov men inte alls, idag gick fröken Friis faktiskt upp tidigt. Kollade på OS - kanotisterna och när Georgien slog Holland i beachvolleyboll. Det såg faktiskt grymt kul ut och ibland undrar jag varför min mamma inte satte mig i någon annan sport än ridning när jag var mindre. Jag vill ju också vara med i OS!
Hursomhelst ställde jag in dagen med Erika och satte mig framför TV'n tills det var dags att åka.
Det skulle jag inte ha gjort.
Som vanligt när jag ska heja fram någonting som är svenskt i ett mästerskap - vare sig det är Anja Pärson, Tre Kronor, eller som nu, Susanna Kallur - så går det helt enkelt skit!! Ett starkt bevis på detta är att jag faktiskt inte såg OS-finalen i ishockey mellan Finland och Tre Kronor 2006, när vi vann till slut efter 30 sekunder av kallsvettning för er som var här hemma.
Jag satt på ett hotellrum i Los Angeles och fick ett sms av mamma mitt i natten där. Det enda jag minns är en massa stooooora bokstäver och "OS-GULD" någonstans i mitten. Jag såg alltså inte denna final och därför vann vi. Hade jag sett den hade vi säkert förlorat.
Så därför tvekade jag och kände på mig något hemskt idag när Kallur gick in och jag satt framför TV'n. Inte helt förvånande gick det verkligen skit. Seriöst jävla fruktansvärt åt helvete. Och jag nästan grät när den okänsliga SVT-reportern ställde frågor åt henne som bara bad om tårar rinnande ur Sannas ögon.
Och allt jag kunde tänka på var hur det måste vara för henne och andra idrottare - speciellt för den där kinensen som inte ens startade och var stor hemmafavorit och hade press på sig - känner sig när man satsat och längtat i 4 år efter denna tävling och så är den över på mindre än ett ögonblick. Det måste kännas så fruktansvärt att jag inte ens kan föreställa mig en sådan sak. En sådan bedrövelse.
Och när jag tänker på att det där så får det mitt lilla i-landsproblem om att inte kunnat träffa Erika idag att verka mycket mindre.
Livet är helt enkelt inte rättvist. Man kan inte alltid få det man vill ha.
"You can't always get what you want", som filosofen Jagger en gång sjöng.
Men sedan fortsatte han.
"But if you try sometimes - you'll get what you need!"
;)
Chefen ringde halv 12, ville att jag skulle jobba. Trodde jag låg och sov men inte alls, idag gick fröken Friis faktiskt upp tidigt. Kollade på OS - kanotisterna och när Georgien slog Holland i beachvolleyboll. Det såg faktiskt grymt kul ut och ibland undrar jag varför min mamma inte satte mig i någon annan sport än ridning när jag var mindre. Jag vill ju också vara med i OS!
Hursomhelst ställde jag in dagen med Erika och satte mig framför TV'n tills det var dags att åka.
Det skulle jag inte ha gjort.
Som vanligt när jag ska heja fram någonting som är svenskt i ett mästerskap - vare sig det är Anja Pärson, Tre Kronor, eller som nu, Susanna Kallur - så går det helt enkelt skit!! Ett starkt bevis på detta är att jag faktiskt inte såg OS-finalen i ishockey mellan Finland och Tre Kronor 2006, när vi vann till slut efter 30 sekunder av kallsvettning för er som var här hemma.
Jag satt på ett hotellrum i Los Angeles och fick ett sms av mamma mitt i natten där. Det enda jag minns är en massa stooooora bokstäver och "OS-GULD" någonstans i mitten. Jag såg alltså inte denna final och därför vann vi. Hade jag sett den hade vi säkert förlorat.
Så därför tvekade jag och kände på mig något hemskt idag när Kallur gick in och jag satt framför TV'n. Inte helt förvånande gick det verkligen skit. Seriöst jävla fruktansvärt åt helvete. Och jag nästan grät när den okänsliga SVT-reportern ställde frågor åt henne som bara bad om tårar rinnande ur Sannas ögon.
Och allt jag kunde tänka på var hur det måste vara för henne och andra idrottare - speciellt för den där kinensen som inte ens startade och var stor hemmafavorit och hade press på sig - känner sig när man satsat och längtat i 4 år efter denna tävling och så är den över på mindre än ett ögonblick. Det måste kännas så fruktansvärt att jag inte ens kan föreställa mig en sådan sak. En sådan bedrövelse.
Och när jag tänker på att det där så får det mitt lilla i-landsproblem om att inte kunnat träffa Erika idag att verka mycket mindre.
Livet är helt enkelt inte rättvist. Man kan inte alltid få det man vill ha.
"You can't always get what you want", som filosofen Jagger en gång sjöng.
Men sedan fortsatte han.
"But if you try sometimes - you'll get what you need!"
;)
Kommentarer
Trackback
