They don't speak for us

Jag har verkligen börjat älska Radiohead och framförallt Thom Yorkes röst. "No surprises" är nog numera en av mina favoritlåtar (de är dock ganska många) och det infinner sig en alldeles mjuk, lugn känsla i min själ när de går på. Vilket den gör rätt ofta.

A heart that's full up like a landfill, a job that slowly kills you, bruises that won't heal.
You look so tired-unhappy, bring down the government, they don't, they don't speak for us.
I'll take a quiet life, a handshake of carbon monoxide, with no alarms and no surprises, no alarms and no surprises, no alarms and no surprises.
Silence, silence.
This is my final fit, my final bellyache, with no alarms and no surprises, no alarms and no surprises, no alarms and no surprises please.
Such a pretty house and such a pretty garden. With no alarms and no surprises, no alarms and no surprises, no alarms and no surprises please.


Sitter uppe ännu en kväll med musik, vilket jag inte har något emot. Visserligen en fredag som kunde spenderats på annat sätt, men min förkylning vill att jag tar det lugnt och bara inte gör något, superskönt. Ikväll har vi ätit god mat och pappa hade tagit hem en Absolut raspberry från flygplatsen som smakade väldigt gott med is och hallon. Imorgon ska jag faktiskt jobba, men bara i tre timmar så att min chef får ordning och reda på stället nu när det finns en salladsbar att ha hand om också. Känns roligt när jag får jobba så mycket innan jag åker, det är fasen skönt att känna att man behövs på en arbetsplats, att man liksom bidrar med någonting.

Nu ska jag fortsätta photoshoppa, med mitt lilla ljus här bredvid mig som håller mig sällskap. Puss.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0