Levels

Känslan när man efter 7 timmars jobb väntar vid Söder tull på att buss 459 ska inkomma 23.11 (inte 22.50 som mongomänniskan - jag alltså - framför datorn trodde), sätter sig ner med sin älskade iPhone och öppnar ett mail från Australien. Tankarna som far genom huvudet när man fattar att man inte är där i år. Eller nästa. Kanske det efterföljande, men det vet man inte.

Känslan när man mitt i alla dessa tankar hör ett väldigt ösgötskt "hej, jag heter Macke, vad heter du?" genom musiken i öronen och man inte reagerar med "usch vad jobbigt med ett fyllo" utan faktiskt sänker volymenm kollar upp, börjar prata och fattar att det inte är så lla som man tror att det ska vara. Det är ett fyllo men ett 17-årigt sådant från Valdemarsvik. Rivna jeans och massa tatueringar på armarna, en rätt tragisk livshistoria (och -situation) men ändå glad på nåt vis. Precis sådär söndertrasad som sina jeans är han men pratar på om livet och hur kul det är att vi pratar med varandra istället för att vara sådär oerhört svenska och inte ens vända blicken till en främling. Känslan när man efter ett tag ha pratat med den här tonåringen börjar hoppas att allt ska lösa sig. Att han klarar gymnasiet, att han klarar skiten hemma, att han kommer iväg till Skottland och kan jobba som han vill. Den känslan är väldigt oväntad men är dock äkta. Fasen, vad glad jag är att jag ändå är där jag är.


Trots att jag inte är i Australien liksom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0