Lisa försöker att övertala mig att åka till Nya Zeeland i vår istället för att plugga och jobba där. MYCKET lockande tanke. Men. Jag kan inte, vill innerst inne inte. Måste nog gå iallafall två eller tre år innan jag embarkar att åka så jävla långt igen.

För övrigt är det nu ett år sedan jag och pappa åt middag på Arlanda kvällen innan jag åkte till Aussie (med ett oväntat stopp i Singapore). Det är lite bådeoch i känslorna, sjukt att det gått ett år redan, sorgligt att man sitter i ett inneboendesrum i Lund 365 dagar senare, och roligt att man har gjort det. Mycket roligt. Jag ångrar ingenting, förutom att jag borde stannat i Sydney några månader till. Vill ju verkligen tillbaka, nåt så galet mycket. Det får bli om cirkus fyra år typ.

Och packa ska jag göra nu, till Berlin. Ett år efter QF32 flyger jag igen. Även om jag flög under tiden i Aussie/NZ så känns det annorlunda den här gången. Försöker att inte tänka på det men har fått lite tvångstankar sen jag kom hem i maj, jag tänker på det varje dag, mer eller mindre. Lite är det fascination, liksom, vilken tur vi hade egentligen, för tro mig, det hade vi... men också är det någon form av innerlig terapi.
Jag kan ju inte gå runt och tänka att jag inte FÅR tänka på det, förtränga det. Man måste acceptera att man varit med om det, och det kanske låter konstigt att det skulle vara svårt, men ingen annan än jag inser vad jag kände då, och vad jag känner nu. Det är ganska djupa diskussioner man kan ha med sig själv ibland om det där. "Tänk om..." kommer upp ganska ofta. De där timmarna, framförallt de första två i planet när jag på riktigt seriöst allvar trodde att jag skulle dö, glömmer jag aldrig. Det är väl kanske därför det här med "ett år sedan" får mig att tänka... tänk allt roligt man hade missat, om det hade gått som jag trodde att det skulle gå när jag satt där.
Tänk om.

Så kom ihåg att leva varje dag som din sista och ta inget för givet.

TACK.