Yellow and green

Jag trivs. Med allt. Utom programmet. Det suger att det är så. Jag kommer att sakna mina kompisar jag fått här nere. Jag skulle faktiskt kunna stanna bara för att de jag hänger med är så bra. Men jag har fina därhemma med och en bättre utbildning för mig väntar. Väldigt mycket utbildningssnack just nu. Men herre, hela livet bestäms ju nästan. Fast å andra sidan kan man alltid ångra sig. Göra om, göra rätt; är väl lite det jag gör nu.

För övrigt så är jag sjukt pepp på Berlin med ovan nämnda människor om cirkus tre veckor. Vad jag inte är lika pepp på är flygresan dit. Om det så är en timme som det är i luften dit så slår hjärtat lite extra snabbt när jag får flashbacks från november förra året. Ska det fortsätta vara såhär jämt? Har ju flugit sen dess men det verkar vara värre nu när jag kom hem och insåg hur fett äckligt nära vi var att kraschboombanga liksom. Usch. Inte speciellt bra att jag som besatt sitter och ser och läser här http://www.abc.net.au/4corners/special_eds/20110328/qantas/.  opujwflvmmklslsl-................................ :(

Hur kommer man över de mest traumatiska timmarna i ens liv?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0