Together we are winning?

Sitter vid min Macbook och skriver ner punkter till seminariet om extrem fattigdom ikväll. Efter ungefär en sådär 70 lästa sidor har jag så dåligt samvete så det finns inte, funderar på hur jag ska gå tillväga för att skaffa fadderbarn och hur mycket jag ska sälja för att känna att jag dragit min strå till stacken (precis vad det handlar om i uppgiften, var går gränsen?)
Men jag tycker ju om min Macbook och jag tycker om min iphone och mina kläder och mina resor, etc. Ska jag avstå det och skänka de pengarna till fattiga istället? Hur många tänker så? Hur många gör det? Borde man göra det??
Kommer till slut fram till att om man känner att man KAN skänka pengar så borde man det. Typ, snubbar som köper lyxyachter får ju gärna ge motsvarande belopp (minst) till Läkare utan gränser, och betalar man några tusen i månaden för att ha en bil och pendla bekvämt några mil i t.ex. Sthlm så borde man istället åka kollektivt, ge överblivna pengar till välgörenhet och faktiskt känna sig stolt över att man inte bidrar till global uppvärmning.
Kan man tänka såhär? Ska man inte få ha det lite bekvämt? Då borde ju alla med bil och med fungerande kollektivtrafik sälja sin bil. Eller? Hur stora är våra uppoffringar egentligen när man ser relativt till hur många liv de räddar? Var går gränsen?
Typ såna tankar florerar i min hjärna just nu. Och sedan kan man ju alltid spinna vidare på hur fuckad vår värld är. Vi överkonsumerar så mycket att länder går i konkurs. Vi lånar pengar vi inte har. USAs statsskuld ligger ju på en sisodär 14 000 miljarder dollar (tror jag men det kan ju vara mer). Träffade en civilingenjör på ersättningsbussen i Småland och pratade världsproblem med miljö och ekonomi. Han var medelålders och pysslade med att utveckla system så att man kan utvinna mer energi ur att bränna våra sopor. Han tror att vår värld aldrig riktigt kommer att återhämta sig från den här ekonomiska krisen. Och om vi då inte har pengar att satsa på miljön, så kommer det bara bli värre. 2012 är ju sagt att vara domedagsåret och det har ju inte direkt börjat bra för exempelvis grekerna. Men även om Mayaindianderna har fel och världen inte går under i december så kan jag säga att jag ganska ofta undrar hur i helvete världen ser ut när jag förhoppningsvis är färdig civilingenjör och ska börja jobba.
USA kanske har gått i konkurs och Kina är då den nya stormakten. Hur ska vi fixa ett sånt maktskifte? Vad ska vi göra då? Tänk om allt bara fuckar sig?
Då kommer ju inte direkt de där fattiga barnen i Sudan få så mycket pengar. Och miljön blir bara mer och mer extrem. Och då drabbas de som bidragit allra minst till miljöproblemen.
Vad i helvete håller vi på med? Rättare sagt, vad fan har våra förfäder gjort? Hur kommer det bli egentligen?
Tänker på när jag var runt tio år. Säg innan 11 september-attackerna. Det var ju en bra tid (för oss). Högkonjunktur med en sprudlande ekonomi (USA hade inte krigat upp några tusen miljarder eller så), inga direkta rädslor för terror, vi var inte så bekymrade över miljöproblem (vi hade inte då fått känna på dess effekter) och vi hade inga mobiltelefoner som förhindrade en del av den sociala interaktionen bland människor idag. Tänk så fort det har gått på bara tio år. Tänk så fort det kommer att gå på tio år till???! Tjugo? Trettio?
Det här blev ett sjukt långt inlägg men ibland oroar jag mig såhär mycket att jag måste få ut det. Tills jag är färdigutbildad om 5 år känns det hela också som en ganska hjälplös situation. Kan ju inte direkt göra något.
Fast jag ska definitivt skaffa ett fadderbarn. 150 kronor i månaden kan man faktiskt ge. Medan man fortfarande kan....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0