Börjar inse en sak. Jag ber inte gärna om saker och pengar. Sitter och ser över min ekonomi (igen) inför Australien och några tusen försvinner iväg här och där, och min kassa med mig ner dit kommer hamna någonstans på 30 000, plus att jag får några tusen till den 25 november för jobbet i oktober här. När jag pratar med min kära resepartner så inser jag, att jag nog inte på MYCKET länge bett om ekonomisk hjälp eller att få någonting jag vill ha. Jag har jobbat och skrapat ihop mina pengar själv de senaste fyra åren och levt ganska roligt och inte så snålt (...). Även innan dess bad jag sällan om pengar utan fick hoppas på att mamma eller pappa eller någon annan i släkten skulle ge mig något. Jag ber bara inte om såna saker.

Det är inget fel att be om saker eller pengar, tycker jag, om man har möjligheten att göra det. För mig har den möjligheten inte alltid funnits och det tar emot att någon annans levebröd ska gå till mig som redan har så mycket att vara tacksam för. Däremot, om man vänder på kakan, så bjuder jag gärna mina nära och kära på allt möjligt. Jag ger gärna, men tar inte lika gärna. Och jag antar att det är något att vara stolt över och fortsätta med. Men när man blir alldeles uppstressad och virrig av pengaoro så önskade jag att jag inte hade lika stor dignitet som jag tydligen har.

Just nu skulle jag bara vilja lägga mig i ett hörn och gråta och ställa mig frågan, "Var i helvete tar alla pengar vägen?". Men på ett papper här bredvid har jag på pränt att resan dit och omkostnader ligger på 20 000. Lägg sedan till mina 30 000 som jag förväntar mig att ha i bakfickan så förstår ni kanske att jag har en ångest över att 50 000 kronor kan "försvinna" så snabbt.

Haha. Låter som rena rama "Lyxfällan". Men faktum är att pengar KAN göra en lyckligare på många sätt. Att slippa behöva oroa sig över det problemet är någonting som är få förunnat och många av dem som slipper oroa sig över det är just barn och tonåringar (bortsett från miljonärsfamiljerna lite här och där). Det är först när man blir vuxen och inser pengars värde som man uppskattar att man har en inkomst. Och med det kommer ångesten över var allt tar vägen...

Jag tror dock att jag kommer att klara mig ganska bra nere i Australien. Jobb är nog inte så svårt att hitta (nödlösningen är fruktplockeri och luffande, och till och med det är roligare och definitift mer intressant än en kall, grå vinter i Sverige tillsammans med kompisen Arbetslösheten) och jag tror mig kunna hoppas på lite bidrag från hemma runt jul.

Allt löser sig, hakuna matata, och allt vad det heter. Nu ska jag dricka varmvatten med örtdroppar i, hoppas att min förkylning lägger sig. Imorgon ska jag iväg och tjäna pengar igen.