Det känns som att jag är en pms-kvinna när jag helt plötsligt får känslan av att hela världen hatar mig, ingen tycker det är roligt att jag finns och att jag bara är i vägen. Jag vet inte om det är det klassiska Sverigevädret med tolvgrader och pissregn i motvind som får mig att känna såhär, eller om jag fortfarande saknar Sydney. Iallafall så piggar mina vänner upp mig igen och allt kunde vara mycket värre än det är. Men varför säger vi så sällan att vi älskar varandra? Den fjärde november förra året fick jag reda på hur viktigt det är att säga det till sina nära och kära. Man inser det först när det egentligen är försent. Illa.

Men nu ska det här inte fortsätta att vara en deppdag! Har köpt en gullig present åt pappas flickvän och jag ska iväg på ett förmodligen dödande träningspass om några minuter. Jag är fortfarande förkyld men utmanar ödet genom att köra ändå. Det kunde ju vara värre, eller hur?