Om lite mer än ett år tar vi studenten. Vi går ut från DeGeer för sista gången och låser våra skåp för sista gången. Vi öppnar istället dörrar som kan leda varsomhelst. Och det kan gå hur som helst. När jag tänker på det blir jag liksom både glad och ledsen. Glad för att vi fortfarande har mer än ett år kvar tillsammans, glad för att faktiskt ta studenten och "bli vuxen", och glad för att äntligen få göra det man vill.
Men det är klart att det inte går att undvika att tänka sig dagar då man inte går till skolan och vet att man oftast ska hänga med en massa fina folk hela dagen. Jobbigt att tänka sig en framtid där man måste jobba och misslyckas man är det inte något betyg som blir lidande, utan det är allt liksom. Hela livet. Det Stora Allvaret.

Ni tänker säkert att jag tänker för mycket - jaa, det stämmer, det gör jag. Men jag såg på Beverly Hills 90210 nyss, och det avsnittet när de går ut high school visades. Och oj, det träffade ganska hårt. Det kommer ju att vara sådär, man kommer ju behöva skiljas från alla och inte kunna ta på livet lika lätt längre. Jag menar... vad fan ska jag syssla med resten av mitt liv? Det vet jag verkligen inte. Och jag vill inte syssla med en enda sak heller. Jag skulle kunna jobba med tio helt olika saker i mitt förhoppningsvis långa liv. Asså, jag vill inte fylla 65 år och ångra att jag inte gjorde si eller så när jag väl hade chansen. Jag vill ju resa, jag vill se världen, jag vill göra allt. Men mest av allt vill jag göra det med de som betyder mest för mig. Och det är väl det som är jobbigast. Att inte få göra saker tillsammans längre. Att tänka, "tänk om dom vore här nu" när man sitter med nytt folk i en ny stad. Och då tycker jag ändå att jag klarar mig ganska bra själv.

Nej, man måste njuta liksom, right here right now. Precis som man ska ta chansen att va med sina vänner och sin familj när man kan, när livet inte känns lika utstakat som det kanske gör om tio år. Life is a gift som folk brukar säga, och det är väl lika bra att använda den innan man inte kan det längre. Eller sitter och skriver sentimentala inlägg på bloggen efter att ha sett en avsnitt av en gammal 90-talsserie.

Och helt plötsligt känns det okej att skolan börjar igen imorgon. Jag vet vad jag får och jag är glad att jag har det. Att det typ är 400 dagar kvar tills studenten känns rätt bra ändå. Inte för mycket, inte för lite. Precis som det ska vara...