with potential of a superman
Jag har tagit en paus från mitt mattepluggande, och satte mig med YouTube och kom av någon outgrundlig anledning in på massa gamla Mello-klipp. Och vet ni vad?
Nu ska jag låta det, för många av mina vänner, hemska Melodifestivalsmonstret inom mig komma fram.
Jag älskar den där tävlingen. Det är inte för att musiken är så som jag vill ha den, jag är mer av en allätare, gillar allt från hårdrock till mjukaste pop. Det vet ni.
Men jag älskar liksom hela grejen som är Melodifestivalen. Det där att man varje vecka har något att snacka om, att typ alla faktiskt kollar på Melodifestivalen är ju rätt coolt. Att när man sitter och tittar på programmet så känner man någon form av närhet till alla andra som tittar. Det är ju typ en enda stor folkfest. Den icke-officiella svenska högtiden.
För ärligt talat, alla svenskar har sett på Melodifestivalen någon gång. Alla har hört dom där sablans uttjatade låtarna någon gång. Det är, på något sätt, ingjutet i vår svenska musiksjäl och en februari och en mars utan Melodifestivalen skulle faktiskt kännas rätt tom. Vad skulle Rix FM spela för låtar om inte Mellot fanns, liksom...
Och sen är det så - och det är det här som är så svårt att förklara för folk - att det ligger någon form av magi i det hela. Jag vet inte, men jag har aldrig haft så starka känslor för ett jäkla framträdande som jag har för det här (kolla hela klippet nu, ni vet och kommer ihåg hur det var):
Nu ska jag låta det, för många av mina vänner, hemska Melodifestivalsmonstret inom mig komma fram.
Jag älskar den där tävlingen. Det är inte för att musiken är så som jag vill ha den, jag är mer av en allätare, gillar allt från hårdrock till mjukaste pop. Det vet ni.
Men jag älskar liksom hela grejen som är Melodifestivalen. Det där att man varje vecka har något att snacka om, att typ alla faktiskt kollar på Melodifestivalen är ju rätt coolt. Att när man sitter och tittar på programmet så känner man någon form av närhet till alla andra som tittar. Det är ju typ en enda stor folkfest. Den icke-officiella svenska högtiden.
För ärligt talat, alla svenskar har sett på Melodifestivalen någon gång. Alla har hört dom där sablans uttjatade låtarna någon gång. Det är, på något sätt, ingjutet i vår svenska musiksjäl och en februari och en mars utan Melodifestivalen skulle faktiskt kännas rätt tom. Vad skulle Rix FM spela för låtar om inte Mellot fanns, liksom...
Och sen är det så - och det är det här som är så svårt att förklara för folk - att det ligger någon form av magi i det hela. Jag vet inte, men jag har aldrig haft så starka känslor för ett jäkla framträdande som jag har för det här (kolla hela klippet nu, ni vet och kommer ihåg hur det var):
The Ark gick med i tävlingen och den blev aldrig densamma igen. Det här framträdandet får jag så himla bra vibbar av så det är inte sant. Det är så bra gjort - musiken, texten, färgerna, Ola, hissen, kläderna.... det är typ, magi.
När det här sändes i TV satt jag uppe i en stuga i Västerås med en magsjuk Molly vid min sida - resten av laget var på Scandic och åt middag. Vi var på cup den helgen, och jag fasade för att missa det. Men så fanns det ju en TV. Ae, det är så svårt att förklara, ni kommer aldrig förstå. Skumt är det, men det bara är så.
Så att den där tävlingen snart drar igång igen känns kul. Vissa tycker att det är skitjobbigt och jag ska inte hålla på och försöka påverka er till att tycka att det är kul. Gör ni inte det så gör ni inte det. Men ni ska komma ihåg att den här tjejen som skriver nu älskar det. Inte nödvändigtvis musiken - men fenomenet.
Och jag lovar, det där fenomenet är så svenskt så att det går inte att mäta. Det bara är så. Och den 7 februari är det dags igen. Bara så ni vet.
När det här sändes i TV satt jag uppe i en stuga i Västerås med en magsjuk Molly vid min sida - resten av laget var på Scandic och åt middag. Vi var på cup den helgen, och jag fasade för att missa det. Men så fanns det ju en TV. Ae, det är så svårt att förklara, ni kommer aldrig förstå. Skumt är det, men det bara är så.
Så att den där tävlingen snart drar igång igen känns kul. Vissa tycker att det är skitjobbigt och jag ska inte hålla på och försöka påverka er till att tycka att det är kul. Gör ni inte det så gör ni inte det. Men ni ska komma ihåg att den här tjejen som skriver nu älskar det. Inte nödvändigtvis musiken - men fenomenet.
Och jag lovar, det där fenomenet är så svenskt så att det går inte att mäta. Det bara är så. Och den 7 februari är det dags igen. Bara så ni vet.
Kommentarer
Trackback
