losing you
Det är så svårt att föreställa sig att aldrig mer få hålla dig i famnen, aldrig mer få klappa dig, aldrig mer på höra ditt mysiga kurrande. Aldrig mer skratta åt dina söta nysningar och aldrig mer känna dig stryka dig längs med mina ben. Aldrig mer bli irriterad på alla hår du lämnar på köksbordet på morgonen när jag går upp, eftersom du suttit hela natten och tittat ut genom fönsret.... aldrig mer ställa för ett galler för min dörr för att du inte ska gå in där och kissa. Aldrig mer. Det känns konstigt. Att inte få hålla dig igen. Overkligt. Att vi måste ta bort din bild på skylten som sitter utanför dörren - "Rädda oss vid fara!" och så är det en bild på dig och en bild på hunden. I 11 år kom du till mig när jag kom hem från skolan, i 11 år har jag tröstat mig med dig i min famn. Mycket har hänt på 11 år. Vilket kanske gör det ännu tyngre att en av de få sakerna jag haft att hålla mig fast vid nu har försvunnit. Det känns orättvist och svårt. Och skrämmande. Men jag kommer alltid älska dig, underbara söta lilla kissemiss. Var du är är, så har du det säkert bra. Någonstans här ovanför molnen är du. Och du finns alltid i mitt hjärta. Alltid :)
Jag älskar dig, och kommer sakna dig enormt mycket Mysan <3
1998 - 2009
r.i.p
aw :( r.i.p <3
Jag hittade en fågel när jag cyklade till mitt jobb idag. Den var liten, svart, och låg darrande i ett däckspår precis vid vägen. Jag tror att den precis hade blivit påkörd.
Eftersom jag hade bråttom till jobbet kunde jag inte göra mer än att bara flytta den försiktigt ifrån vägen. Skadade djur har en inverkan på mitt samvete; och den såg så rädd ut. Jag satte ner den i gräset intill en buske på en gräsmatta några meter bort. Den levde, men den flög inte.
När jag cyklade hem några timmar senare stannade jag på samma ställe för att se om den var kvar. Och det var den. Den låg på gräset, hade inte rört sig en meter. Den enda skillnaden som jag kunde se var att den nu inte längre darrade, utan låg där avslappnad med slutna ögon.
Jag hade hoppats att den skulle ha repat sig under tiden som jag jobbade och försvunnit tills det att jag kom tillbaka, men den dog nog bara någon timme senare. Känns konstigt att jag var den sista som såg den i livet.
Det går iallafall att intala sig själv att döden är fridfull. För det tror jag att den är. Och det såg ut så när jag stod där och kikade ner på fågeln. Den somnade - och sen var det över.
Naw, jag vet hur det känns. Det är verkligen jobbigt att förlora ett husdjur. Men det känns bättre efter ett tag, jag lovar :) <3
Att mista sin vän är så otroligt jobbigt. I balnd går man och irriterar sig på saker den gör och när den är borta så saknar man det där irriternade grejerna så mycket. Många säger till en när man är som mäst ledsen "det var ju bara ett djur" det sårar så, men av egen erfarenhet så vet jag att det kan vara jobbiager att mista ett djur än en släkting... Kram på dig i alla fall och det fins många som tänker på dig
