Känner mig lite som Hurley i Lost. Nu har jag inte vunnit några miljoner dollar på lotto (eller har jag missat nåt?) med hjälp av några cursed numbers eller så, men visst känner det som att jag för med mig otur så fort jag lämnar Sveriges gränser.

Det går inte att fatta eller beskriva känslan jag gick med i Oslo från det ögonblicket jag och Anna nästan fälldes av tryckvågen, skyltfönstren på vardera sida om oss på Karl Johan spräcktes, vi fattade varandras händer och sprang. Det händer inte, vafan, händer det? Inte IGEN, nej jag vill inte va med om det här, vart ska vi? Vad händer? Det jag trodde var en bomb i centrala Oslo som säkert hade kostat många liv utvecklade sig sen till nåt så sjukt mycket värre, bortom mina ord. När vi hade kommit hem tryggt till Anna och hennes sambo Marianne åt vi tacos och tänkte oss vilken tur vi haft och jag frågade mig själv många gånger varför jag ska vara på fel ställen och börja be för mitt liv två gånger under mindre än ett år. Sen hörde vi på tv, nån jävel hade börjat skjuta, utklädd till polis. På ett ungdomsläger? På en ö?! Samma person eller, vad händer? Vad händer? Mina vänner och jag stannade inne hela kvällen med godis och chips och följde tv-nyheterna som om det vore en spännande thrillerfilm på väg mot sin upplösning. För så var det, att stå där, och känna hur marken mulllrade. Det var som man tror att det ska vara i en film när en bomb exploderar, det gick i Matrix-takt, de få sekunderna kändes som en evighet. Och så fattar man att det nästan inte ens spelar någon roll längre vad som hände i Oslo S, alla tänker på vad som händer just då, på den där ön. Vi befinner oss en halvtimme från extrem terror, ondska, ren jävla dödsångest, stackars människor. Man förstår ingenting. Vad händer? När jag skriver om allt nu förstår jag fortfarande inte hur det kan gå till. Det är liksom för svårt att ta in och föreställa sig, kanske lite av en försvarsmekanism, vill inte kännas vid tanken om hur de hade det. Som i en förbannad film, ren avrättning, man är hjälplös.

Precis när jag skriver slår klockan 12, jag sätter mig tyst i soffan, på med tvn och det är en kuslig tystnad med en bild av människor vid ett hav av blommor. Endast fåglarnas skrålande hörs och det är som en symbolik i det hela, om än en hemsk. Hur kan man göra såhär?

Statsministern i Norge citerade en flicka som blev intervjuad på CNN efter dådet och jag kan bara citera jag med. Hon sa, "Om en man kan visa så mycket hat, tänk då hur mycket kärlek ett helt folk kan visa". Och ja, vad ska man göra annat än att visa kärlek, respekt och gå samman? Jag är tom, nedbruten och så ledsen, det vet jag att jag inte är ensam om, och om man bara får en kram av någon annan så kanske man kan inte glömma men åtminstone känna trygghet i varandra. Det låter som en predikan, som nåt en präst skulle säga, men vare sig man tror på en gud eller inte så måste man ju tro på nåt, speciellt nu.