Det var något utav en befrielse, det här med fysiken, men attans så klurigt att bara kastas in i niohundra nya begrepp som man inte riktigt harkoll på. Har väl alltid vetat att jag gillar matte mer än fysik men satan i gatan. Tror inte att det blir en sån stor kamp på tentan om tre veckor ändå, speciellt inte när man med plugget tillåter sig att skratta en eller två gånger åt uttryck som "slanka styva balkar".



Imorgon är det klippt för då ska jag säga upp mitt rum. PONR. The end, period.

Att lämna det här om mindre än två månader känns ganska jobbigt om jag ska vara ärlig. När man väl tagit ett beslut och är säker på det och känner sig trygg, då ser man helt plötsligt nya saker. Som fina vänner till exempel. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag nog aldrig vara hundra procent på varåt mitt liv ska. Egentligen är det spännande och så det ska vara, men det är lite ångestframkallande. Jag vill inte bestämma nu vad jag ska göra resten av mitt liv? Vet man det alls, någon gång i livet, exakt vad man vill?

Och även om man tror att man gör det, så kanske man ångrar sig. Jag kan väl inte säga att jag var helt insatt i exakt vad en arkitekt var innan jag började, men det var ändå min dröm. Bygga hus, designa dem. Nå sitt mål med betyg man kämpat som en idiot för. Komma in, vara så lycklig som det bara går att vara.
Och sedan pladask förstå att, fan, såhär skulle det ju inte kännas? Omvärdera allting, gå tillbaka till ruta ett, hitta något nytt man kan tänka sig att göra i djungeln av möjligheter. Bestämma sig ungefärligt och sen se allt med nytt perspektiv igen. Allt på mindre än två månader.

Måste man vara helt säker på sitt livs val?